56 mil hemifrån i en liten sjukhusbubbla.
När man får ett sjukt barn och man lämnar hela sitt liv för att finnas vid sitt barn. Man lämnar jobbet, allt socialt man haft tidigare så som träning, hobbyer, träffa vänner och allt man tidigare gjort i sin vardag. För att resa genom hela Sverige till den bästa vården och hjälpa sitt barn.
Allt ens liv består av är sjukhusvård i sjukhusmiljö, träffa olika sköterskor och alla människor man träffar är folk som endera tar hand om sjuka barn eller föräldrar med sjuka barn. Allt består av sjukdom, allt man pratar om är hur de går om de går framåt. Man är verkligen i en bubbla där bara barnets bästa går att tänka på. Dagarna går i repris man träffar samma folk och är i samma miljö.
I tremånader har vi varit i denna bubbla!!! Ända människorna man träffat är varandra, Melker och någon sväng våra föräldrar.
Inte träffat mina älskade brorsbarn sen förra året! Inte träffat mina vänner sen förra året! Inte träffat min släkt sen förra året!
Hela ens liv har stannat upp och har bara ett enda fokus och det är Melker. Han är hela vårat liv och de enda som betyder nått, men Gud vad man hade önskat sig en riktig vardag med ett riktigt småbarnsliv.
När jag blev gravid längtade jag efter allt dedär vanliga mysiga med småbarn. Åka till BVC för mätning och vägning, åka på öppna förskolan, ta fika på stan med vänner, njuta av mammaledigheten, gå på babysim (å vad jag hoppas han kan göra de när vi kommer hem, även fast han har sond!)
Det är så fruktansvärt mycket som vi missat!
