På fötterna igen..
Ja nu tänker jag ta upp bloggandet igen efter nån veckas uppehåll.. Men de har varit för mycket, inte haft energi för att blogga. Allt har stått över huvudet på en..
De har vart tuffa veckor de senaste tiden!
När vi kom hem från sjukhuset efter 98 dagar, var de sån lycka, sån frihet! Allt var så himla skönt!
Men eftersom kommer allt ikapp en, man tänker mycket på allt vi gått igenom och ja de känns jobbigare å tänka tillbaka på den tiden än vad de kändes å vara där å då..
De som tyngt mig mest den senaste tiden är sonden! Melker stör sig så fruktansvärt mycket på sonden! Han blir tokslemmig, spy massor, får andningsuppehåll, spy upp sonden och drar ut den! Allt runt denhär sonden känns så ångestladdat!
För nån vecka sen när jag var själv med Melker och han sov fick han andningsuppehåll och bara sprattlade när jag kom in till sängen! Den synen har satt sig så hårt i skallen på mig och ja har haft sån rädsla för de. Efter de bestämde jag mig för att kriga för att få en knapp på magen isl! Då melkers läkare har semester tänkte jag att snabbaste vägen var att ringa direkt till Göteborg. Försökte i 3 dagar utan framsteg, de tärde så sjukt på mig jag var sur hela tiden å grät jämt när ja tänkte på de!
Tur jag har världens bästa sambo som förstår å inte blir sur när jag grälar för skit saker då jag egentligen inte är sur på han å är bara så trött på hela denhär situation vi hamnat i!
Men efter en veckas krigande över knappsättning har vi äntligen fått en remiss och jag känner äntligen igen mig själv och mitt humö igen! De var som att vända på en hand när vi fick beskedet att dom skrev remiss! Allt känns så mycket lättare att ta allt kring sonden nu när man vet att de bara är en tidsfråga innan vi slipper den och får en knapp istället! Lättare när man vet att de blir bättre att de snart är bra än denhär ångesten å maktlösheten av att ingenting händer allt står stilla och se sitt barn och sig själv och hela familjen må dåligt över den förbaskade sonden!
